Magnus anteckningar

Lördag morgon klockan 8.30 solen har varit uppe ett bra tag. Det är juli och
vindstilla, jag lyfter upp kanoten på takräcket och spänner fast den.
Sigge hoppar in i bilen och jag styr ut ur Norrköping och tar 56:an mot Finspång. Efter Svärtinge tar jag av mot Rejmyre. Östjuten är resans mål. Jag har tänkt göra en liten helgtur med kanoten, en solotur. Men det är klart Sigge, min hund, är med så helt ensam blir jag inte.
Efter några kilometer på grusväg ser jag sjön. Jag parkerar bilen och bär ner kanoten till vattnet. Packningen är inte stor bara så att jag klarar mig över helgen. Vädret är bra så tältet har fått stanna hemma. Jag lägger i kanoten. Vi paddlar norrut, tar det lugnt och lyssnar på fåglarna. Jag har inget bestämt mål mer än att komma ut på sjön och att hitta en bra lägerplats för natten. Det är nästan vindstilla. Från oss hörs bara ett stilla droppande när jag lyfter paddel för att ta driva kanoten framåt. Vattnet är blankt. Sigge ligger i fören och kopplar av. Vi passerar små öar och jag börjar känna mig fikasugen. Vid en liten holme lägger vi till. Sigge är först iland jag drar upp kanoten och tar med min gamla ryggsäck upp till en plats som ser trevlig ut. Jag tar fram Trangiaköket och kokar lite Lapsang. Men en rykande kopp i handen och lojt tillbakalutad mot ett träd njuter jag av stillheten.
Carl von Linné reste också med lätt packning. I sin Lappländska resa har han en kort beskrivning av vad han hade med sig. I en liten skinnväska hade han i stort sett bara packat en några skjortor, skrivgrejer, fågelbok och sin egen flora. Men det är klart han tog ofta in på värdshus under den resan som han i huvudsak gjorde till häst.
En annan man som kunde resa lätt och som dessutom propagerade för det var amerikanen George Washington Sears även kallad ”Nessmuk”. Han var en liten skomakare från Wellesboro, Pennsylvania som i slutet av 1800talet skrev över 90 artiklar i tidskriften ”Forest and Stream” och även utkom med ett par böcker. Woodcraft heter en av dem och den finns fortfarande i tryck. Den är, i Amerika, en sann klassiker på området friluftslitteratur. Han skriver i början av boken; ”Frestelsen att köpa den ena oumbärliga friluftsprylen efter den andra kan bli stark. Och vi ger oss ut i den förlovade naturen handikappade av så mycket grejer att det skulle behövas packhästar för att hjälpa till. Detta är fel sätt. Res lätt; ju lättar desto bättre, så att du har det enklaste du behöver för din hälsa, komfort och glädje.” Han fortsätter lite längre fram i boken att beskriva sin egen unikt lätta packning. ”Min egen packning inklusive kanot, extra kläder, sovsäck, mat för ett par dagar, miniyxa, fiskespö och ryggsäck överstiger sällan 13kg” Inklusive kanot! Jag har svårt att tro att detta är möjligt i dag över hundra år senare. Min egen kanot väger säkert 25 kilo. Men det är klart han paddlade en liten klinkbyggd cederkanot byggd av J. Henry Rushton dåtidens främsta kanotbyggare.
Kanoten hette Sairy Gamp (efter Sarah Gamp i Dickens Martin Chuzzlewit, hon var duktig på att dricka men ”she took no water”) den var endast 9 fot lång och vägde otroliga 5 kilo!
Nu har inte jag lyckats komma ned i de här små vikterna men idén är densamma. Jag tar en klunk till av teet.
Ett lompar hörs i sjöänden. För tre år sedan gjorde jag och ett par kompisar en lite längre paddeltur i de här vattnen. Vi var ute i april precis efter islossningen och hade hela vattensystemet för oss själva. Vi passerade Östjuten men jag har svårt att komma ihåg exakt hur det var. Jag har mer ett helhetsintryck från den turen. Vi hade några ljuvliga kvällar och en miserabel med ösregn. Men minnet av de bra kvällarna är starkare. Så är det oftast med minnen. Det jobbiga förbleknar vid sidan av de trevliga. Teet är uppdrucket och smörgåsarna är uppätna.
Jag samlar ihop mina prylar och lastar i kanoten. Sigge är först i båten.
Vi fortsätter vår färd åt det håll som vi hörde lomen ropa ifrån.
Solen börjar stå lägre på himlen. Dagen börjar övergå i skymning. Jag spanar efter ett lämpligt nattläger. Tillslut hittar vi en liten ö som ser inbjudande ut. Efter att ha lagt till och dragit upp kanoten så fixar jag kvällslägret. Mellan ett par tallar spänner jag ett rep och en presenning. Ett enkelt vind och regnskydd. Vi samlar ved, Sigge hjälper till fast han vill helst leka med alla pinnarna.
Jag gör upp en eld och lagar till en enkel måltid. Efter maten tar vi en liten tur runt ön, det går rätt fort. Jag tar några bilder i det vackra kvällsljuset. Lomparet är inte långt borta.
När solen har gått ned så fortsätter jag att elda för att hålla myggen borta. Jag ligger i min sovsäck, eldar och kommer att tänka på en annan amerikan. Bill Mason hette han. Han har skrivit några välkända böcker om paddling. I en av dem ”Song of the paddle” försöker han sig på att definiera ”camping”. ”Camping är vad du gör när du spenderar några nätter utomhus, men att leva utomhus är en konst, något som för dig närmare naturen.” Bill Mason var inte mycket för att resa lätt. På sätt och vis kan man se honom som en motsats till Nessmuk.
Efter ett tag så dåsar jag in i sömnens och drömmarnas värld.
Under natten vaknar jag några gånger av lomarnas rop.
Nästa morgon är det fortfarande bra väder. Jag vet att jag måste hem. Vardagen kallar. Men det är ingen brådska. Jag zick-zackar mellan öarna. Vilken fin sjö tänker jag. Hit ska jag ta med mig min sambo när barnen är bortresta. Då kan vi paddla till någon liten ö och njuta av solen och tystnaden.